då, nu och för all tid

Detta har varit den längsta veckan någonsin. Även om den har varit precis lika lång som er; 7 dagar, 168 timmar, 10 080 minuter, 604 800 sekunder. På många sätt har det varit en vanlig vecka med allt vad det innebär. Men för mig och min familj har den också innehållit så mycket mörker, sorg och tårar. På onsdagsmorgonen somnade min mormor in. Och nu finns hon inte längre.

Processed with VSCO with hb2 preset

Förra fredagen åkte jag och mamma till Göteborg och på kvällen ringde en i familjen och sa att mormor hade blivit sämre. Mycket sämre. Vi bestämde oss för att åka hem dagen efter, en dag tidigare än vi tänkt. Det var en fruktansvärd känsla, att vara så långt borta och inte kunna göra något. På lördagskvällen åkte vi och hälsade på mormor på sjukhuset och det var lite av en chock för mig att se henne så förändrad. Hon låg i sjukhussängen i en vit sjukhusskjorta och såg ut som en liten liten ängel. Sist jag såg henne var hon precis som vanligt, hemma i sitt hus tillsammans med morfar. Sist jag såg henne kramade hon mig och vinkade som vanligt från trappan när vi körde därifrån. Sist jag såg henne trodde jag att jag skulle få ha henne kvar mycket längre. Nu hade hon knappt någon kraft kvar.

Dagarna som följde hälsade jag på henne varje dag. Satt bredvid henne, höll hennes hand och grät tyst. Försökte att inte hulka. Försökte att inte bryta ihop bredvid min lilla lilla mormor. Varje gång jag lämnade sjukhuset pussade jag henne på kinden och sa att jag älskade henne. Blev så glad varje gång hon hade kraft att svara. Varje dag var jag säker på att hon hörde vad vi sa, att hon kände att hennes familj var närvarande. Men hon blev svagare för varje dag. På tisdagen sov hon i princip hela dagen, hon var så lugn.

Jag kommer aldrig glömma vad hennes syster viskade till henne på tisdagskvällen. Hon sa att vi ses, Ulla. Om inte här så i himlen bland alla änglarna. Däruppe har man inte ont. Det är okej att släppa taget nu. 

IMG_8833.JPG

Mormor somnade in tidigt på morgonen den 21 september. Om en nu kan välja när en ska släppa taget så är det inte konstigt att mormor valde att göra det när ingen av hennes anhöriga var där. Vi var det finaste hon hade och allt hon ville var att vi skulle ha det bra. Kanske var det så att hon inte ville att vi skulle bevittna något så fruktansvärt när en så viktig person försvinner. Eller så är det bara en slump. Men det hade inte förvånat mig om det var så.

När jag satt på tåget hem till Malmö samma dag tänkte jag hur ironiskt det var att just den dagen var den vackraste höstdagen. Hur världen inte stannar upp utan allting bara fortsätter. Emellanåt glömmer jag bort vad som har hänt. Tänker att hon finns kvar, för det är klart att min fina mormor fortfarande ska svara i telefonen när jag ringer. När jag knackar på dörren. Jag är livrädd för att jag ska glömma hennes röst. Hennes skratt. Hur hennes kramar känns. Varje gång jag sedan inser att hon inte kommer tillbaka känns det som en kniv i magen som sakta vrids om. När jag inser att jag aldrig mer kommer att träffa eller prata med henne svartnar det för mina ögon.

14453979_10153836921162124_1434979218_o

Denna bilden av mormor tog jag till mitt projektarbete i gymnasiet och det är såhär jag vill minnas henne. Varm, envis, stark, fräck, klok och vacker. Och en kämpe. Fyfan vad hon kämpade.

Nu ska jag kämpa för att leva det livet jag vet att hon vill att jag ska leva. Ta hand om mig och visa mina nära hur mycket de betyder. Ni anar inte hur många klyschor jag har tänkt de senaste dagarna. Hur viktigt det är att ta tillvara på livet. Att verkligen göra alla saker en vill göra och inte vänta. Att prioritera det viktiga i livet och strunta i resten. Att det viktigaste är här och nu, tillsammans med alla en älskar.

Jag älskar dig mormor. Då, nu och för all tid. 

Annonser

13 reaktioner på ”då, nu och för all tid

  1. Just den tanken har jag också tänkt så många gånger, hur märkligt det är att allting bara fortsätter som vanligt runt omkring en. Vill nästan stanna alla och skrika ”vad gör ni?!?”.

    Med det sagt, beklagar sorgen Sandra. Ta hand om er och vårda minnena ❤️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s